Den populistiska våg som sedan en tid sveper över världen och som har sina tydliga företrädare i bland annat Ryssland, Österrike, Brasilien och USA är inte något som gått Sverige spårlöst förbi. Den förenklade debatten kring olika politiska frågor bär syn för sägen.

Historien upprepar sig och vi har svårt att lära av den. Hitlers inträde på den tyska scenen kom i en tid av arbetslöshet och en utbredd likgiltighet. Metoderna är välkända och behöver inte upprepas här men jämför judar-invandrare/flyktingar, föraktet för demokratiska system och yttrandefrihet mm.

En annan fara är att offentliga strukturer krackelerar och medborgarnas förtroende för politiker och offentliga företrädare elimineras.

När då ledare som Trumph och Hitler träder fram och får makt som vilar på medborgarnas okunnighet och likgiltighet blir det farligt. Då kan man som Reinfeldt (tidigare moderatledaren) sa häromsistens att Trumph försökte skapa en diktatur inom en demokrati. Kanske är det som man till dels lyckats med i Kina?

Vi måste börja förstå att vi tillsammans bor i ett land där vi har gemensamma intressen tillsammans med de individuella. Vad som är gemensamma intressen  är givetvis en politisk fråga och spännvidden är ju mellan nattväktarstaten där det gemensamma i princip bara är försvaret och de totalitära systemen som vi ser bland annat i kommunistiska länder. Under tidens gång har vi haft möjligheter att se fördelar och nackdelar med de olika systemen.

För egen del tror jag att vi måste ha offentliga, politiskt beslutade strukturer, som lever sida vid sida med de privata och samtidigt ha en övergripande makt genom bland annat lagstiftning.

Hur är det då i Sverige mot bakgrund av vad som nu sagts? Jo, vi har splittrat upp samhället i privata skolor, privat sjukvård, privata infrastrukturer såsom järnväg och elförsörjning mm utan att fundera över hur detta påverkar samhället som helhet. Tyvärr verkar ingen utvärdering vara i sikte heller. New public management har vi fått från USA och har inneburit att vi bara räknar pengar och inte i många fall bryr oss om hur det drabbar medborgarna.

Politiker och tjänstemän i våra kommuner och regioner tenderar att skapa arbete till sig själva. Varför ligger så många projekt av typ Leader i så stor utsträckning i kommunerna och regionerna och inte ute där de hör hemma hos föreningarna? Jo, dels därför att det ger arbete åt kommunalanställda och för att systemen är så svårförståliga att ingen normalbegåvad person klarar av dem. Jordbruksverket måste ha en särskild organisation, Leaderkontoren, för att förklara för medborgarna hur de skall kunna arbeta med deras system. Lite slarvigt uttryckt, den ena byråkratin göder den andra.

Arbetet i kommunerna bland politiker och tjänstemän tenderar att bli mer och mer inåtvänt. De tjänar varandra för att uttrycka sig drastiskt. Det innebär att avståndet mellan politiken/byråkratin och medborgarna blir allt större. T ex anställs det gärna kultursekreterare och andra, men stödet till föreningarna från dem och andra kommunala instanser minskar. När hade partierna informationsmöten ute bland medborgarna om man undantar valen?  Ibland verkar det om det finns en rädsla att möta medborgarna och om medborgarna råkar ha avvikande meningar kan de bli uppringa av advokater eller blir behandlade som motståndare.

Vi kan lätt även i Sverige arbeta oss in i en situation där revolten ligger nära om vi får ledare som kan leda den. Eller har vi redan en sådan?

Dessa rader gör inte anspråk på att vara annat än tankeväckare och kanske en stimulans till reflektioner. Jag välkomnar i sann demokratisk anda väl avvägda synpunkter.

Kent Christensson

Läs fler artiklar hos https://svensk press.se/articles/add