Fåglar är min passion
Djur i allmänhet och fåglar i synnerhet har alltid intresserat mig. Jag byggde fågelbon i stora snöbärshäcken i Trollhättan och flög dit med mina fåglar som var gjorda av klädnypor.
Jag hade, uppmuntrad av pappa, akvarier i pojkrummet befolkade av inte bara fiskar utan även vattensalamandrar och små rödörade vattensköldpaddor. Som tur var falnade intresset för dem innan jag tvingades inse att små hanterbara sköldpaddor inom några år blir stora mindre hanterliga reptiler.
Men sedan många år är det fåglar som gällt. Från början de som flög omkring utomhus men sedan mitten av 80-talet har jag i stort sett alltid haft fåglar hos mig. I burar av varierande storlek har de suttit med ett enda mål:
Att de skulle fortplanta sig, att de skulle häcka och bli flera.
Inte för att jag någonsin inbillat mig att hobbyn skulle löna sig, inte ens gå jämnt ut. Men vilken hobby gör väl det?
En hobby måste få kosta har alltid varit min devis. Gör den inte det är det ingen hobby utan ett arbete.
Det började med att min mor skaffade sig en nymfparakit och så småningom ett par som både häckade och fick ungar. Jag blev förstås fascinerad och eftersom jag just köpt hus fick jag den dåvarande sambon plats för både en ganska stor fågelbur och tio akvarier, från 450 liter och nedåt. Jag hade inte glömt av att fiskar och akvarieväxter var en underbar hobby.
Åren gick och bostads- och jobborter skiftade. Men fåglarna fanns där hela tiden. Om inte inne i hemmet så ständigt i huvudet.
Under mer än tio år var jag ordförande i Bohuslän-Dals Fågelhobby en förening med säte i Uddevalla men med medlemmar i hela Bohuslän och Dalsland men även i Halden och strömedlemmar även från andra platser i Sverige. Vår förening var så framgångsrik att den drog nya medlemmar till sig. Ett tag var vi Sveriges näst största förening i fågelhobbyn. Vi var så många att stolarna inte räckte till när vi hade medlemsmöten i gamla Österskolan i Uddevalla. Vi ordnade resor till Skåne, Danmark och till fågelparken Walsrode i Tyskland. Vi hade utställningar, först i lokalen i Österskolan men så småningom också på Folkets hus i Uddevalla som folk vallfärdade till.
Vi var, kort sagt, en framgångsrik förening med medlemmar som trivdes ihop och med allt vi hittade på. Tyvärr gick det för oss som det gjort för så många ideella föreningar i digitaliseringens tidevarv vi tappade medlemmar i ökande takt och är idag bara en spillra av vad vi var en gång.
Men så finns vi outslitliga kvar, vi som fortfarande har ett glödande fågelintresse och som fortfarande söker nya utmaningar med nya fågelarter. De som vi aldrig haft förut och som vi så gärna vill lyckas föda upp.
Själv har jag precis påbörjat ett nytt projekt. Det att i min voljär ha ganska få fåglar som kan sitta ute hela vintern. Härom veckan var jag i Holland och köpte ett par röda kardinaler, en art som lever fritt i stora delar av USA och i Mexiko. Fåglar som trivs att vara ute även i svensk vinter även om de inte är naturligt förekommande i Sverige.
Men nu har jag gett mig tusan på att jag och, framför allt mina kardinaler, ska klara den här utmaningen. Som sällskap i min ganska stora voljär har de ett par sångtimalior som är asiatiska och kommer från trakterna kring Himalaya och ett par orientaliska grönfinkar som också kommer från kyliga nejder. Voljären är fem meter lång, tre meter bred och två och en halv meter hög. Täckt av glasfiber på baksidan och ena gaveln. Taket är täckt av korrugerad plast och som skydd för isiga vindar ska också framsidan och den andra gaveln täckas med byggplast.
Jag har under åren haft fåglar från de flesta ställen i världen och för mig är den stora utmaningen att få dem att inte bara överleva utan att trivas, må bra och fortplanta sig. För mig är det viktigt att fåglarna trivs och att jag kunnat ge dem rätt förutsättningar. Jag skulle aldrig försöka få en tropisk fågel att överleva en svensk vinter om jag visste att den behövde mer än tio plusgrader hela tiden. Det vore djurplågeri och det ägnar jag mig inte åt.
Rätt foder, alltid färskt vatten och rätt sällskap och omgivning. Det är fågelhobby för mig och för alla andra mina kompisar i Sverige, Danmark, Tyskland eller Holland som ägnar sig åt den här fantastiska hobbyn.
Jag har hållit på med det här intresset, med korta uppehåll, i 40 år.
Jag ska fortsätta att göra det så länge jag, precis som fåglarna, har rätt förutsättningar.
Och, om ni undrade, jag är ganska bra på svenska fåglar också. Även om jag inte vill ha dem i bur…
INGEMAR HAMMARSTRÖM
Läs fler artiklar i svenskpress.se
